Emma Nordgren

Okej, jag har precis nästan dött. Eller ja, nära iaf. Och jag menar det bokstavligen talat..

Var ute och gick med hunden nu på kvällen, ingen annan ville ju, det regnar och blåser som fan. Så jag skulle gå "stallrundan" ner mot munkhammar och väsby o allt vad det nu än heter. Går där och segar på med Izor, ruggigt blåsigt och äckligt. Kommer ner till grusbacken som går ner mot sjön, skog på båda sidor (för er som vet vart det är). När jag har gått ner för backen hör jag hur det, max två meter bakom mig, brakar till som FAN. Sen kommer det som en liten ämpad expolsion och en orange blixt. Jag drar med mig Izor och vi börjar springa, bokstavligen talat, för livet. Stannar efter sjuttio-åttio meter, vänder mig om och kollar. Ett träd har fallit över vägen på en elledning som går på andra sidan grusvägen. Precis där trädet har landat så brinner det på ellednigen. Och det var två meter efter där jag och Izor stod. När jag står där och tittar smäller det igen och mera eld kommer, så vi fortsätter att springa, trettio meter till, till ett hus. Pappan i familjen står och tittar ut genom entredörren och jag bara skriker: Ett träd föll ner på elledningen så det brinner!!! När vi står där och "pratar" kommer en ny explosion och hela alltet lyses upp av en orange blixt, fyfan. Pappan springer in i huset och ut på baksidan och stojar. Jag går vidare, vettefan vad jag ska göra. Helt pltsligt blir Izor typ galen eller nått, skäller på massa träd och allt, tydligen rädd. Jag är livrädd och ringer mamma, fortsätter att gå och lugnar ner mig. Senare slår ett till träd ner i skogen, jag får panik och springer. Nån minut senare kommer pappa och hämta mig. Usch.

Tänk om jag hade gått lite, lite, lite söligare. Då hade jag fått trädet på mig, och förmodligen inte varit så levande. uuuh.