Emma Nordgren

Jag är inte på topp just nu. Jag känner mig konstig. Har gjort det nu. Länge. Jag antar att man gör det ibland. Som något man måste gå igenom. Fast jag önskar att jag kunde bara spola förbi den här delen. Och se solskenet efter regnet. Kanske inte så farligt. Kanske är det. Jag vet inte. Jag orkar inte veta. Jag döljer nog mera för mig än jag vill veta. För skulle jag börja skrapa. Då kan jag inte sluta. Då ser jag för mycket. Hur jag saknar allt för mycket. Hur jag önskar att jag hade en vän. En vän som jag. Hur jag önskar att det inte var såhär. Svaret är inte lätt. Jag vet inte hur det blir. Jag orkar inte tänka. En vän. Ja. Det låter bra. Livet blir inte perfekt för att det hände. Det blev bättre, ja. Perfekt. Nej. Nu har jag ont. I mig. Kanske i magen, kanske i själen. Ja. Tiden stör mig verkligen. Det är konstigt. Hur det blev som det blev. Ni förstår inte. Jag vet. Jag tror inte att jag skulle kunna förklara. Även om jag ville.