Emma Nordgren

När man bara känner att man vill säga allt som inte får sägas, vad gör man då? Ger upp? Aldrig. Jag har inte gett upp någon gång i mitt liv och jag tänker inte börja nu heller. Det gäller att stå på sig, inse att man är bättre än all skit som är runt en och bara sluta tänka bakåt, se framåt och inse att this is it. Nu är det som det är och ja. What's the big deal? För övrigt så lovar jag att efter det här inlägget ska jag sluta flamsa o babbla om konstiga saker som ingen förstår, sådant kan jag ju skriva i min dagbok, den bok som kostade mig över 200 kronor, en väldigt fin sak som står i min bokhylla och den som läser han dör. Där finns sanningen kan man ju säga. Där finns tankarna innan jag ens visste dom fanns. Men det kan vara bra, att få skriva lite ibland. BRÖL, nu babblar jag igen.

Jag och Sara har kollat på 8 mile. Aha, mycket bra film om jag får säga som så. Den brings back the memories, från åttan cirkan. Ett bra år, ja det vet ni nog att jag tycker, så många gånger som jag har flamsat om det "changed my life". Men då passar det ju bra att jag ska träffa Moa idag och äta lite kebab, för det var fan länge sen, länge sen vi fick snacka och äta fett. Sånt behöver en kvinna ibland.