Emma Nordgren

Allt känns liksom lite sådär meningslöst. Jag har feber, Robin skjutsar små barn (wäj, my boyfriend goes peddo) och min lillasyster bara klagar. Alla mina vänner är nog bakis idag, det var tydligen fest igår, jag slog nog rekord i största snorbollen iaf. Alltid något. Jag svettas, rinner bort i mina tights liksom (febern again). Jag åt frukost, jag sprack och ville spy. Ser ni något positivt i mitt liv? Inte jag heller. Så fort jag rör mig mår jag illa. Nej men nu låter det ju som att jag ska dö. Jag ska inte dö, bara bli lite mindre värd.

Så vad gör man när man är på botten? När ingen vill socialisera med en genom msn/bilddagboken/blogg/sms/något annat? Spelar patetiska online spel? Nej, för det har jag redan gjort i två timmar nu. Så jag spelade harpan. Jag vet, jag måste vara mest no lifer a la 2009. Men ibland behöver man vara no lifer, thats nice!

Ni ser, jag skulle kunna gå till ica, köpa svart hårfärg, ett par randiga strumpbyxor från h&m och sen börja skära mig, ingen skulle märka skillanden, jag är redan emo. Så jag ska vara glad, för att inte tråka ut er alla. Eller ja, det bryr mig jag inte om. Okej, possitiva saker i mitt liv:
1. Jag har en hyfsat fungerande telefon, den ligger iaf inte i toan
2. Naturkunskapsprovet är uppskjutet, jag behöver inte göra mig dum ännu
3. eh, ingen aning
Jag kan ju gå till tumbo o gräva min grav redan nu!