Emma Nordgren

Jag har ett budskap att säga till folket, men det passar sig inte att skriva i bloggen. Så jag ska inte skriva om det. Jag skulle kunna skriva om min knäppa mamma, men det har jag gjort för mycket. Jag skulle kunna skriva om att jag förmodligen ska byta skola tills i höst, men egentligen, det är ju slash care. Att jag fick världens finaste ros av Robin är kanske inte så relevant. Om jag inte ska skriva om hur trasig min iPod är så vet jag inte vad jag ska skriva om. Hur mycket jag saknar vissa saker är ju inte så värt att ta upp. I och för sig, jag skulle kunna klaga lite, till exempel på hur tråkigt det är att vara pank och att jag inte har några fräscha kläder, men vem bryr sig? Att jag önskar jag var någon annan väldigt ofta är bara för jobbigt att ta upp. Så detta inlägg blir helt tomt, helt onödigt, det handlar ju trots allt om ingenting. Precis som allt. Hur allt bara inte betyder något. Jag undrar när folk ska växa upp, se att det finns mera i livet? Jag har sagt det förut, livet har mer att ge. Det är inte det viktigaste som finns. Det är oviktigt.

Vad som är viktigt är såna här stora saker som hungersnöd, barnarbete, klimatet, förhöjd växthuseffekt, djurplågeri, politik, trafficking. Ja, ni vet, allt det där. Det stör mig. Ingen bryr sig. Våra största problem: Mitt hår blir kanske lockigt om jag går till skolan. Mina skor är inte tillräckligt vita. Jag kan bara åka på en konsert. Jag blir ful på bild.

Jag orkar inte det mer, jag vill vara tio år äldre och just nu hatar jag att vara tonåring, så ska det väl inte vara? Man ska väl njuta av att vara ung? Maybe I am not meant to be who I am.