Emma Nordgren

Som vanligt så funderar jag mycket, det är sån som jag är, en tänkare. Jag funderar på allt, på saker som inte kommer hända, på saker som har hänt, på saker som kommer hända, men inte så mycket på saker som är just nu. Det är inte riktigt så viktigt i mitt liv. Kanske därför jag alltid kommer efter med skolarbeten (för mycket ofta), därför jag alltid är överviktig, därför jag är en grym tidspessimist och kanske är det därför som jag aldrig tar tag i mitt liv. Jag lever i en fantasibubbla, och jag klagar inte egentligen. I min fantasibubbla är allt perfekt, och den där skolan med alla dess krav finns inte längre. Det skrämmer mig, fantasin. Jag kommer bli för insnöad, har hört att man kan få två delad personlighet om man lever i ett alternativt nu för länge. Det vill jag inte. Jag måste alltså börja ge upp min fantasi och mina perfekta tankar. Och jag måste börja leva mera i nuet, se allt som är runt mig. Och det känns som en stor uppoffring och det kommer bli tufft och jag vet inte vad jag vill med det här inlägget.

Hur som haver; livet är för kort för att drömmas bort. Och det ska jag verkligen inte göra.