Emma Nordgren

Jag minns att jag var facinerad av tvättmaskinen när jag var liten. Hela tvättstugan egentligen. Jag älskade att gömma under tvättstället, och den rena tvätten hängde ner över mig. Det luktade gott. Det kändes skönt. Känslan av nytvättade kläder är speciell. Idag önskade jag att jag bara kunde gå till min lilla värld i tvättstället. Det gick inte. Men tvättmaskinen hade nån lugnande effekt på mig. Jag märkte det när jag satt 22 minuter framför den ny ikväll och bara stirrade. Runt runt runt for kläderna. När tvättprogrammet var slut gick jag och sminkade av mig. Då såg jag det. Röda ögonen och svarta ränder. Det bara for. Rasade ner för kinderna. Fyfan vad jobbigt det här är. Jag trodde inte det här skulle röra mig så mycket, det är ju ingen fara än så länge. Jag gör större deal av det säkert. Men sen kommer tankarna: tänk om.. Jag hatar tänk om. Det blir värre då bara. Åh jag klarar inte av att nått händer. Med dig. Med mitt liv.