Det finns ingen anledning att gråta. Vad spelar det för roll. Vad spelar något för roll?
Jag vet. Jag borde sova. Gör jag det? Tydligen inte. Jag är nattuggla, alltid varit, kommer alltid vara. Det är nu dagen börjar anser jag, det är nu det känns som bäst. Inga plikter, inget att göra. Bara jag och musiken och tankarna. Det är nu de mest brillianta planer kläcks. Det är nu som jag inser vad jag har i livet. Och det är nu som jag ställer den jobbigast frågan; varför har jag haft en sån tur?
Kalla det vad ni vill, jag kallar det nattsvammel. Men varför, varför, har jag fått en sån stor välsignelse? Varför har jag fått honom? Hur gick det till? Och hur gick det till när jag blev den lyckligaste människan, som finns? Och ständigt den känslan, han kan lämna mig. Då känner jag mig så betydelselös. För det är nu, på kvällen, när jag sitter själv hemma som jag inser det; jag klarar mig inte. Jag vet. Självsäker kvinna. Med honom. Finns inget annat sätt o säga det på än att, Robin lämna mig inte. Du förändrade mitt liv. Så är det.
Och om vi nu har varit tillräckligt känslomässiga så måste jag fundera på att sova. Trots att jag har "sovmorgon" imorgon, kan åka med åtta-tåget! Jiha! Det blir party hela morgon PLUS ett spinning pass på friskis o svettis. Nat.
Jag hittar alltid bra musik på natten. Men nu så vill jag krypa ner i sängen, avsminkad, borstad och klar. Jag vill lyssna på musik. Nej. Jag vill ha det tyst. Och jag vill spela harpan på mobilen och fundera fritt. Så vill jag göra. Tack för mig folk, jag är liten.
Kommentarer
Postat av: robert
sockersöta du
Trackback
