Emma Nordgren

Jag är helt slut. Over. Har inga flera krafter. Imorgon ska jag dö. Förmodligen typ på cias baksida då jag vägrar visa mig på sanda med henne. Har jag sagt att cia är den smalaste (och därav den snyggaste) kvinna jag känner? Har jag sagt att jag är en fläskval? En blek fläskval? Ser ni min poäng. Om inte annars så kan jag poängtera ut den; alla kommer stirra på späcket bredvid perfekt tannade slitzmodellen cia. Som för övrigt kommer göra att vi får ännu mera blickar på oss, för hon är så snygg. Och där går fläskvalen. Förmodligen kommer folk försöka putta ner mig i vattnet, då de tycker synd om valen som har blivit strandsatt. Och så kommer nationell tv, för det här är en sensation och så vill alla se.
Får man ha med sig ett täcke på stranden så ingen ser mig?

Nu ska jag kolla på Step up. För nu är jag depp. Egentligen vill jag ha "The King", superhjältarna och popcorn. Men jag nöjer mig med valen, poppisar o heta dansare. För kungen har lämnat mig. Och nu inser jag det verkligen. Det gjorde precis nu väldigt ont i mitt bröst.

Jag vill ha Robin.

Varför ligger det (bland annat) en hundbajspåse och ett par svarta hipsters på mitt sängbord?!! Vem, VEM, har lagt dessa föremål där?! Usch, det känns som jag blir sexuellt trakaserad?

Jag skulle kunna fylla en hel bok. Med mina ord. Mina känslor. Ja, flera hundra sidor. Jag har många gånger försökt, men det blir inte rätt. Inte som jag vill. Det går inte att uttrycka sig tillräckligt mycket. Det finns inte tillräckligt starka ord. Det finns nog inte tillräckligt många ord. Så många ord som jag skulle behöva. Jag är så frustrerad. Ja, det måste vara rätt ord. Frustrerad. Att aldrig kunna få det rätt, alltid sakna, aldrig få det jag vill. Det finns så mycket som jag kan göra annorlunda. Det finns så mycket jag vill göra annorlunda. Jag önskar att så mycket. Det känns inte värt att skriva det. Vad spelar det för roll? Mitt liv blev inte som det skulle. Fast kanske det blev som det skulle? Att det här var min plan. Det var såhär det skulle bli. Jag känner mig som ett skal med känslor. Jag är inte en riktigt person, när börjar livet? Det är min fråga. När börjar jag leva. När känner jag att det händer något? Första kärleken? Efter gymnasiumet? Första jobbet? Första egna lägenheten? Första bilen? Första barnet? Pension? Jag vill inte tänka så. Jag vill tro att jag lever mitt liv nu. Men ändå, en massa frustration. Och hela tiden denna besvikelse. Besvikelse. Att det inte blir som jag har tänkt. Jag blir besviken och sviken till höger och vänster. Jag sviker också. Det hugger. I mig. Denna känsla som flyger in och borrar mer än någon annan. Skuld. Också jobbigt. Jag tycker inte om att stå i skuld, jag tycker inte om att göra personer runt mig besvikna. Jag hatar att inte ha en kompis som jag kan prata med. Jag hatar att min pojkvän inte finns hos mig. Jag vet inte när mitt liv ska börja. När det blir som jag vill. Jag vill egentligen bara lämna allt bakom mig, flyga bort och inte ha kvar det gamla livet. Börja om. Kanske inte om. Bara börja. Kan någon ta mig till början?