Man kan ju alltid drömma

Och igen så har jag genomlidit ytterligare ett dåligt avsnitt av det dåliga programmet extreme home make over eller vad det heter. Jag hatar konceptet och hatar han Ty som jag tror programledaren heter. Ni vet, han som skriker och är så jäkla mycket för mycket. Jag får ont i magen av honom. Och hon Paige som bara är så "amerikansk perfekt" uuuh! Tål inte henne heller! Hon bara sitter där och gråter och bla bla! Allt är så jäkla påhittat i programmet, allt är fejk fejk fejk! Bara skriker larvigt amerikanskt tjafs. Och ändå, i slutet sitter jag där och gråter och ryser när mamma med sju aids-drabbade barn får sitt nya hem eller pojkarna som vill bli amerikanska fotbollsproffs får sin egna fotbollsplan. Ja. Då kommer tårarna och jag skäms. Men fint är det ändå. Och jag vill också att någon ska riva mitt hus och sätta dit ett McMansion. Jag får väl raka av saras hår, låtsas att hon har cancer, berätta om min förfärliga förhållandesitutation och mamma som har en häst med bara tre ben och pappa. Ja, han blev alkholist och lämnade oss. Då får vi ett stall, ett hus och en helikopter till åland.

Jag fixar allt. Var inte oroliga!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0